Problemmåndag med Zebulon Carlander

Er bok är en inventering av de problem som svensk säkerhetspolitik har att handskas med – det förvärrade internationella läget, den militära teknikutvecklingen och klimatkrisen, liksom kampen om råvarorna. Vilken är enligt din mening de viktigaste dilemman som svensk säkerhetspolitik står inför?

– Vi skriver i boken om den fjärde industriella revolutionen, vilket är beteckningen för en rad olika tekniker som artificiell intelligens, robotik, nya tillverkningsmetoder och annat som sammantaget håller på att förändra förutsättningarna för industriell produktion. Vi tror att dessa tekniker också kommer att påverka förutsättningarna för militär förmåga. Vi ser hur stormakterna lägger stora ekonomiska resurser på att introducera nya disruptiva tekniker i sina försvarsmakter. Ett av Sveriges viktigaste säkerhetspolitiska vägval är hur vi väljer att förhålla oss till den teknologiska utvecklingen.

Kan du nämna något område som är speciellt intressant, exempelvis flottan här i Blekinge?

– Ett område som är mycket intressant och som ÖB Micael Bydén nämnde i sitt anförande under Folk och Försvars rikskonferens förra veckan är obemannade system. Det finns en stor potential där. Det utvecklas obemannade system som kan verka i den maritima miljön, exempelvis för att patrullera och agera sensorer inom vissa områden eller för att röja minor. Den nya A26-ubåten som tillverkas i Karlskrona kommer ha en särskild torpedtub för att bland annat kunna skicka ut den typen av farkoster.

Vad innebär detta för vägvalsfrågor?

– Samtidigt som obemannade system är ett område med stor potential ur ett militärt perspektiv finns det också väldigt stora legala och moraliska frågor kopplade till det. Hur mycket autonomi, på ren svenska självständigt beslutsfattande, kan vi tillåta i ett militärt system för att det ska klara de krav som finns i krigets lagar på vapensystem? Hur överensstämmer det med våra värderingar som demokratiskt samhälle? Det är svåra frågor som diskuteras flitigt, både i Sverige men också i olika internationella forum och förhandlingar. Men det är viktigt att förstå att det här inte är hypotetiska frågor utan sådana system finns och används redan idag.

Ni skriver att den geopolitiska förändringen – USA:s tillbakamarsch från världsscenen och Kinas allt mer framträdande roll – kommer att kräva svåra avvägningar. Små stater som Sverige får vara lite försiktiga med vad vi prioriterar i vår utrikespolitiska hållning. Hur kaxigt kan ett exportberoende land vara om vi får en ny herre på täppan?

– Rysslands agerande påminner oss om att mindre stater aldrig kan ta sin suveränitet för given. Vi behöver alltid ha strategier för att värna om vår självständighet gentemot större stater. Många känner stolthet över den utrikespolitik som Sverige hade under statsminister Olof Palme. Det är viktigt att erinra om att en möjliggörande faktor för en sådan aktivistisk utrikespolitik var Sveriges starka försvarsförmåga. Den skapade handlingsfrihet för oss i utrikespolitiken.

Men detta kräver nytänkande?

– Det finns ett stort behov av kreativitet och nytänkande när den säkerhetspolitiska kartan håller på att ritas om. Det kanske kommer bli aktuellt att vi förhandlar fram någon slags arbetsfördelning inom Norden eller Europa där ett land ansvarar för att driva vissa frågor i internationella förhandlingar, exempelvis att Sverige får ansvaret för att driva agendan för kvinnor, fred och säkerhet i en global kontext och i samband med det får ta del av andras expertis, resurser och underrättelser. Jag tror vi måste vara öppna för rätt stora omprövningar av hur vi jobbar med utrikes- och säkerhetspolitik.

Slutligen, vad bör göras just nu?

– Vi behöver debatt om vägvalsfrågorna! Skälet till att Michael Claesson och jag har skrivit boken är för att tillgängliggöra kunskap och göra det möjligt för fler att delta i diskussionerna om vilka försvars- och säkerhetspolitiska vägval Sverige borde göra. Det är viktigt för att vi är en demokrati där sådana beslut borde förankras brett, men också för att komplexiteten i frågorna innebär att det inte finns någon enskild myndighet eller organisation som sitter på alla svaren. För att landa rätt i vilka vägval Sverige bör göra måste fler engagera sig.