Recension: En ordning där fusk och orättvisor stärks

Waldenström kan, som han säger, presentera nya resultat, ja ett helt nytt narrativ som skiljer sig från Pikettys.

Den U-kurva som Piketty och andra har hävdat beskriver förmögenhetsfördelningen sedan slutet på 1800-talet till idag stämmer inte enligt Waldenström.

Förmögenheterna var inte så stora i Europa före första världskriget och inte heller har förmögenhetsojämlikheten, efter att ha nått sin lägsta nivå runt 1980, ökat igen utan i huvudsak planat ut. Utvecklingen har i allt väsentligt gått mot att vi blivit både rikare och jämlikare.

Medan Piketty har betonat krig och progressiv beskattning som jämlikhetsskapande faktorer betonar Waldenström ägda bostäder och pensioner. Medan Piketty ser det ekonomiska systemet som en ojämlikhetsskapande faktor ser Waldenström marknaden som lösningen.

Eller som det uttrycks på bokens baksida: ”Vägen mot jämlikhet handlar inte främst om att beskatta framgångsrika entreprenörer – utan om att tvärtom göra det möjligt för fler att bygga en privat förmögenhet.”

Jag ifrågasätter inte de nya resultat, utvecklingskurvor, som Waldenström presenterar, men kan inte tycka att skillnaderna är så dramatiska att det finns anledning att tala om ett helt nytt narrativ.

Piketty och Waldenström är eniga om politikens, demokratins och utbildningens viktiga roll för den utveckling som skett mot ökad jämlikhet. Den stora skillnaden ser vi i inställningen till presenterade fakta. Waldenström säger att Pikettys analys är ”bitvis ideologisk”, men jag kan inte finna annat än att Waldenströms analys är lika ideologisk.

Vad Waldenström presenterar som en ny analys är sådant som Timbro och Svenskt Näringsliv har spridit sedan länge. Växande förmögenheter och vinster är inte problemet utan är tvärtom det som skapat välfärd.

Vi har alltså enligt Daniel Waldenström blivit både rikare och mer jämlika. Samtidigt visar Oxfam att Sverige sjunkit kraftigt i ranking när det gäller jämlikhet. Vem har rätt? Eller kan båda rätt?

Det finns inget enkelt objektivt mått som kan avgöra frågan åt oss. Det handlar om vad vi lägger in i olika begrepp, men också i hög utsträckning om värderingar. Utan att vara ekonom tänker jag här ifrågasätta delar av den analys som är Waldenströms.

Vi har blivit rikare. Ingen ifrågasätter detta. I synnerhet inte om vi ser till sådant som levnadsstandard och livslängd. Samtidigt finns det något förrädiskt i att likställa rikedom med pengar och förmögenheter.

Sedan 1900 har hushållens förmögenheter ökat 30 gånger och sedan 1980 har de ökat sjufalt enligt Waldenström. Eftersom jag minns 1980 har jag väldigt svårt att förstå att jag skulle vara sju gånger rikare idag. Mitt liv är i stort sett detsamma, men visst jag har mobil, dator och platt TV. Det som ekonomer mäter säger i själva verket ganska litet om hur vi lever och nästan ingenting om vad som är ett gott liv.

Waldenström håller med om att förmögenhetsojämlikheten i Sverige ökat ”markant” sedan 1980. Den superrika tiotusendelen av befolkningen, 700 – 800 personer, hade 1980 en ägarandel på 2 procent. Den har idag ökat till 4-5 procent, mer än en fördubbling. Deras snittförmögenhet är idag 400 gånger större än genomsnittets.

Waldenström konstaterar att dessa superrika får oproportionerligt stort inflytande på ekonomi och politik i samhället, men verkar inte se något problem med denna rikedomsanhopning.

Det är ju dessa ”entreprenörer” som formar samhället genom ”sin energi och förändringsvilja”. Dessa nyrika har enligt Waldenström inget att skämmas för. Vi borde i stället hylla dem för att de arbetat ”hårt”. De har bidragit med ”nya produkter, anställningar och skatter till det allmänna”.

Men är det säkert att de vill förändra samhället på ett sätt som gynnar flertalet? Kan vi verkligen utgå från att de produkter och tjänster de finansierar gör samhället bättre?

Vi har blivit jämlikare sedan slutet på 1800-talet, men i Sverige har de rikaste kunnat öka sina förmögenheter sedan 1980-talet. I början av 1900-talet ägde den rikaste hundradelen av alla hushåll 54 procent av all förmögenhet, 1970 hade andelen sjunkit till 20 procent och idag är den ca 25 procent.

Alltså har vi blivit jämlikare jämfört med år 1900. Men vi kan likaväl utgå från 1970 och säga att vi blivit ojämlikare. Men enligt Waldenström är fattigdom i Sverige inget problem. Även de fattiga har fått det bättre. Att en procent av befolkningen äger 25 procent av förmögenheterna tyder ju på en hisnande skillnad mellan rika och fattiga.

Men i stället för att se och angripa denna skillnad slätar Waldenström över, det var ju ännu värre i början av 1900-talet.

Waldenström förespråkar ett jämlikt Sverige, men jämlikheten får inte gå så långt så att incitamenten till att berika sig försvagas av exempelvis en förmögenhetsskatt. Ekonomiska klyftor är i grunden något nödvändigt och positivt, men de får inte bli för stora, och framför allt är det marknaden med sina ”dynamiska effekter” som bäst löser problemet med för stora klyftor.

Sverige var som mest jämlikt 1980, men enligt Waldenström var denna jämlikhet ett problem då ”få människor startade och drev lönsamma företag eller arbetade hårt och länge.” Samtidigt som den offentliga sektorn hade växt förhindrades kapitalbildning genom höga skatter.

Detta jämlikhetsproblem löstes dock genom liberaliseringar och avregleringar på 1980- och 1990-talen. Vad Waldenström aldrig diskuterar är om denna jämlikhet hade några positiva effekter på människornas liv.

Det perspektiv som är det centrala i Richard Wilkinsons och Kate Picketts bok Jämlikhetsanden : därför är mer jämlika samhällen (Karneval Förlag) saknas helt hos Waldenström. I hans litteraturlista finns inte deras bok med, inte heller Pikettys storverk Kapitalet och ideologin som fokuserar på effekter av ojämlikhet i olika samhällen.

Det som framför allt bidragit till den minskande ojämlikheten är ägandet av bostäder och pensionsfonder. Två tredjedelar av hushållen bor idag i villor och bostadsrätter. Dessa har ökat kraftigt i värde, framför allt från 1970-talet och framåt.

Men innebär detta bostadsägande verkligen att ojämlikheten minskar? Kan vår bostad verkligen jämställas med finansiellt rörligt kapital?

Vi måste ju alla bo och så länge vi bor i villan eller bostadsrätten är kapitalet i huvudsak låst. De verkligt rika är inte rika genom att de bor utan genom att de äger framför allt aktier.

Denna skillnad är helt avgörande och den redovisas också av Waldenström.

Samtidigt kan ju inte förnekas att det varit oerhört fördelaktigt ur ekonomiskt perspektiv att äga sin bostad. Den har stigit snabbt i värde och den har kunnat belånas. ”Genom att äga bostaden byggs en förmögenhet” säger Waldenström.

Visst är det så, men hur mycket den boende aktivt bygger kan diskuteras. Vad det handlar om är politiska beslut som extremt gynnat ägt boende och som skapat en stor ojämlikhet mellan olika boendeformer.

För detta är Waldenström uppenbarligen blind. Han ser positivt på den omvandling som skett av hyresrätter till bostadsrätter. Det ökar ju jämlikheten enligt honom.

Detta sätt att likställa bostäder med annat finansiellt kapital leder också till besynnerligheter när olika länder jämförs. Tyskarna är således ”fattigare” än engelsmän och fransmän för att de i högre grad bor i hyresbostäder.

På samma sätt som bostäder ser Waldenström pensionsfonder som ett förmögenhetskapital som bidragit till ökad jämlikhet. Men även detta kapital är ju som jag ser det låst så länge du vill ha en tryggad pension.

Ägandet domineras inte längre av eliten, säger Waldenström. Alla dessa som bor i villor och bostadsrätter äger ju också, för att inte tala om pensionsfonder och folkligt fondsparande. Men detta spridda ägande har ju lett till att elitens möjlighet att dominera i själva verket har ökat.

Även ett relativt begränsat aktieägande leder till avgörande makt i stora företag. Men maktfrågan är ofta frånvarande i Waldenströms analys. Det gör att han utan vidare kan säga att ägandet demokratiserats under efterkrigstiden.

Men hur demokratiskt är det ägande som består i att några få personer kan fatta alla avgörande beslut på en bolagsstämma?

Två sidor ägnas åt miljöfrågan. Det har blivit viktigt att förstå hur skillnader i förmögenhet påverkar miljön så att vi kan utveckla effektiva strategier för att möta de utmaningar miljön ställer oss inför. ”En studie fann nyligen att höginkomstindivider och rikare länder lämnar ett större ekologiskt fotavtryck.”

”Nyligen”! Man baxnar, var har Waldenström varit de senaste decennierna? Han konstaterar dock helt riktigt att fattiga släpper ut minst men ofta är de som drabbas mest av miljöskador.

Rikedom är kopplad till högre utsläpp per capita, men hur detta samband kan förklaras ”är inte helt klarlagt”. Här gäller det att tänka till!

I själva verket säger Waldenström att det kan vara ”högst rimligt” att ekonomiskt aktiva grupper skapar större utsläpp, eftersom dessa grupper bidrar med ”nya varor och tjänster, anställningar och skatteintäkter.”

Det är därför viktigt att vi förstår att dessa ”entreprenörer har en roll i att driva på miljöförändringar och ta ett ansvar i att leda utvecklingen åt ett positivt håll.” Att uppmuntra dessa rika att göra kloka investeringar är viktigt för miljön.

Ekonomisk tillväxt är inget problem. Det kan räcka med att uppmuntra de rika att de ska ta sitt ansvar. Men sanningen är ju att dessa rika, i alla fall en stor del av dem, fortsätter att göra stora vinster på miljöskadlig verksamhet, både i Sverige och världen.

Detta är en grundbult i det kapitalistiska ekonomiska systemet.

Ur ett makroperspektiv är dessa frågor marginella enligt Waldenström. De påverkar inte den dominerande tendens över tid som inneburit att vi blivit jämlikare. Det ärvda kapitalet har minskat kraftigt. Idag utgör det 40 procent.

Waldenström kan dock visa att arv har en utjämnande effekt genom att det lyfter de fattigaste arvingarna. En arvsskatt skulle därför motverka denna utjämning.

Waldenström konstaterar samtidigt att arv fungerar som en positiv faktor som skapar kontinuitet bland de förmögna.

Så här kan man förstås resonera och på ett formellt plan är det ju inte fel. Siffrorna stämmer. Men samtidigt är det uppenbart så att arv strider mot grundläggande liberala och demokratiska principer, dvs att människor har lika värde och bör börja sina liv under lika förutsättningar.

Återigen är det uppenbart att Waldenströms perspektiv gör honom blind för de villkor under vilka vi lever. Även om arv och utlandstillgångar inte nämnvärt påverkar utvecklingen i stort så bidrar de till en ordning där fusk och orättvisor som gynnar de rika kan fortleva och stärkas.

Per Sundgren, Ordförande för stiftelsen Jämlikhetsfonden och tidigare kulturborgarråd (V)